Det har varit en intensiv vecka. 

Väldigt lite sömn & Loke har inte mått så bra. 

 Han har haft problem med sin mage sedan den senaste högdos Metotrexaten, vilket resulterat i viktminskning. 

All mat bara rinner igenom den stackaren. 

Vi har lyckats bra att få i honom både mat & vätskeersättning, så vi har sluppit bli inlagda. Nu får vi hoppas att det snart vänder för honom. 

I söndags kväll upptäckte vi småblåmärken på benen som hade uppkommit under kvällen utan att han hade slagit sig eller gjort något speciellt. 

Tanken var att trombocyterna var låga, vilket stämde väldigt bra. Värdet var endast 5 & det värdet brukar ligga på hundra tal. 

Även fast man hade sina aningar så blir man väldigt orolig & nervös över att det kanske är något annat.. 

I måndags fick han påfyllning av trombocyter så snart hämtar hans lilla kropp sig. 

 Återbesök i onsdags, hans HB låg lågt. Fick påfyllning utav blod. Blev lite piggare.

Alla hans värden är låga, väldigt infektions känslig. Så han får undvika att träffa andra människor än mormor tills han börjar hämta sig. 

Dragit på sig en hemsk slem hosta, så jag går på högvarv samtidigt som jag försöker njuta av att vi slipper sjukhuset.

Inatt låg jag & inte kunde sova, trots Loke sov gott. Det tär på en, det med sömnen. Att inte få/vissa fall kunna sova sina normala timmar. Iallafall 3 timmar sammanhängande. 

Vad sömn gör mycket med en. 

Men det som tär allra mest är att se honom stundvis lida. 

Trött, apatisk & ledsen. 

Att inte ha ork & kraft till att vara ett ”normalt” barn. Enda sedan han föddes sover han oftast med knäppta händer, är det ett tecken? 

I tisdags fyllde fina Melvin 3 år.  Den mest busiga, pratiga, trotsiga kille med enorm charm & stort hjärta. 

Så härligt att se hur varm & omtänksam han är mot sin lillebror, ingen kan få honom att skratta som han. ❤️